Tomrum
Det där svarta mörka hålrummet inom mig var omöjligt att fylla. Jag hade inte en aning om hur jag skulle göra. Jag existerar men lever inte. Stundtals kändes det som att jag fortsatte leva bara för att andra sa åt mig. Att jag fortsatte leva för att inte såra mina älskade igen. Men jag hade oerhört ont i kropp och själ. Jag kämpade emot varje gång jag satt själv i bilen.
Jag var iväg och gjorde en mammografi. Samma dag som jag fick svaret på den så var jag och fikade med Susanne.
Jag lyckades spilla kokhett tevatten över hela min hand och arm. Det var inte lite det brände. Skulle skynda mig till toaletten för att spola vatten för att kyla ner. Det var lång kö, så jag gick till servitrisen och frågade efter is. Hon fixade fram en stor plastpåse med is.
Gick tillbaka till Susanne och fortsatte vår konversation.
Det blev många som stirrade när jag satt där med en stor ispåse över armen.
Ont satan gjorde det. Men isen gjorde sitt.
Vi hade trots incidenten en väldigt trevlig stund. Som när vi satt och pratade så fick jag en känsla som kom i mig. Jag fick ett lugn i hela min kropp. Det går inte att förklara det som hände. Inte mer än att gud hade sitt finger med i spelet. Det som gjorde ont i bröstet löstes sakta upp.
Jag bara tittade på Susanne och sa det är nånting som händer. Jag vet inte vad det är men det spelar ingen roll.
- Det spelar ingen roll att jag är kronisk trött, har svår smärta, djup depression. Jag är allt det där, det är en del av mig. Men jag har fortfarande min kärlek till familjen och mina vänner. Jag kan älska, jag har min retfullhet. Jag kan fortfarande skämta. Visst jag är oerhört trött, men det här är jag. Jag är så mycket mer än kronisk trötthet, fibromyalgi, reumatism och djup depression. Jag skulle inte vara den jag är idag om jag inte hade blivit sjuk. Jag tittade på Susanne som hade suttit tyst hela tiden.
- Jag hade aldrig träffat dig och alla andra fina människor som kommit in i mitt liv under den här tiden.
Hon sken som en sol.
- Det här är helt enkelt jag.
Vi skiljs åt och jag åker hem med ett helt nytt perspektiv. Jag hade inte en självmordstanke på hela vägen hem från stan.
När jag kom hem så kom Janne mig till mötes och jag gick rakt in i hans famn och berättade vad som hänt. Hur jag hade bränt mig, hade nu en blåsa ovanpå handleden. Det var allt som blivit. Från en hel underarm som varit ilsket röd, till en blåsa på ett par cm på handleden. Men framförallt uppenbarelsen som hade hänt innan jag och Susanne skiljdes åt.
Han blev lika glad som jag.
Sen säger han att jag har ett brev i köket som väntar. Det var svaret på mammografin. Där det stod att de sett nån förändring och ville att jag skulle komma tillbaka den 21:a maj för en ny röntgen och träffa läkare. 
