less
Som jag skrev i förra inlägget så kände jag att jag var på banan, men jag är det inte längre... Jag hade ju en ljuvlig dag igår med träning, strålande väder och en go vän i mitt sällskap. Och denna ljuvliga dag kunde ju inte avslutas på bättre sätt än ett härligt yogapass med Sonia. Och det är ju underbart att få yoga ute i guds vackra natur. Och allt var underbart så länge vi var i stående positioner. Sittande positioner är också helt ok men inte liggande positioner. Ligga på rygg på en knölig gräsmatta funkar inte för mig. Det smällde till direkt.... Och det var inte ett litet knak, utan den var rejäl... Men det gjorde inte så ont just då... Utan det kom sen när jag skulle gå till bilen. Det gjorde så ont i höger höft och bak i ryggen.
Idag vill jag helst inte stödja på höger ben, för det gör så fruktansvärt ont i höften....
All träning gick ju så bra den här veckan. Det kändes så bra efter förra veckans vila och skador. Så kommer det här inte ens en vecka senare... Ledsen är bara förnamnet...
Jag faller tillbaka i gamla vanor och mönster.
Tankar som varför kämpar jag?
Varför försöker jag ens?
När jag äntligen vågar tänka tanken att jag är bra, jag är vacker, jag är stark så får jag mig en riktig käftsmäll. Du ska minsann inte tro nåt!
Jag vill vara en glad och positiv mamma, fru och vän. Men får mina smällar så jag tappar andan. Sitter där framför tv:n med min godispåse och tycker synd om mig själv. Och självföraktet växer ännu mer... Offer står skrivet i pannan på mig. Offerkoftan sitter som ett ok över mina axlar. Tänk att det var igår jag hade en fantastisk dag. Så fort det kan vända. Vad fort det går när man får riktigt ordentligt ont. För smärtan är inte att leka med och rädslan är stor. Men jag vet att det kommer bli bättre. Jag får ha en skitdag idag, imorgon är det en ny dag. Som kan bli så mycket bättre.
När jag satt och tänkte, varför kämpar jag? Varför försöker jag ens? Så fick jag se den här texten. Jag fick ju svaret direkt på mina frågor i den här texten. Ni vet ju alla att jag älskar utmaningarna. Nu älskar jag ju inte utmaningen i att ha svår smärta. Men jag älskar utmaningarna som livet har att ge mig. Så självklart tar jag mig igenom det här med.
Jag älskar de sex sista raderna i bilden.
Så offerkoftan får vara på idag. För imorgon är en ny dag. Och det är ju så spännande att leva.
