nya tag
Nu får det var nog! Nu åker skiten i soporna!
Eller rättare sagt det ligger nu i soporna.
Det var länge sen jag skrev nu. Har inte mått så bra senaste tiden. Så jag drog mig undan och försöker hitta balansen i mig igen. Det blev för mycket där i början av juni och sen två ryggsmällar på det, det blev för mycket. Har fortfarande väldigt ont i ryggen. Men det är iaf på väg åt rätt håll.
Men sista smällen gjorde att jag föll ner i en fallgrop med lite för höga kanter.
Jag har gråtit mycket och känt mig som ett riktigt missfoster. För varför skulle någon vilja vara med ett sånt missfoster som mig? Dum i huvudet är jag, förstår ingenting, kan ingenting... Det snurrade på högvarv i mitt huvud. Det har varit oerhört tungt och tufft. Men jag visste att jag skulle ta mig igenom det här. Det värsta av allt är ändå den här känslan av ensamhet som jag får, den höll på att göra mig vansinnig. Jag har massor av underbara människor omkring mig.. Men ensamheten i mig fanns kvar ändå. Svårt att förklara det där.
Men trots allt så tappade jag inte träningen. Den har varit min livlina. Stödet jag får där är fantastiskt.
Jag trodde att det skulle bli svårt att upprätthålla den nu när jag börjat jobba på schema. Men hittills har det gått ganska bra. Tyvärr blir passen dagarna efter varann, men det är ju så förbaskat roligt. Så det är smällar jag får ta. Men det blir oerhört jobbigt när jag inte får nå pass i kroppen på en 3-5 dagar.
Men inte bara att jag föll ner i en fallgrop.. Det förde även med sig att jag började tröstäta rejält.. Godis, chips proppar jag i mig. Men nu får det vara nog godiset åkte i soporna nu ikväll.
Jag har haft ett par fantastiska dagar.. Igår jobbade jag och yogade 3,5 timmar älskart. Idag tränade jag intervall flex, älskar det trots att allt var skittungt idag. Det är ju det här som är mitt liv.
Jag älskar ju allt som händer just nu. Blir bara lite för mycket av det goda ibland och då blir jag trött. Blir även rädd, för OJ jag är ju ute på ny mark, det här känner jag inte igen. Nej STOPP det här är inte jag! Men det är ju jag! Det är ju jag som gör allt det här roliga som för med sig så många fina vackra människor in i mitt liv.
Jag har förbannat ont, jag har mina svackor, men jag vill absolut inte vara utan nånting som är jag. Det är den här jag är och jag ÄLSKAR mitt liv exakt precis som det är (det blir bara lite skymt ibland av mörka moln).
Fantastisk du är fina Rosita! :-)<3/ kramar Matilda