ur form
I onsdags så smällde det ju till ordentligt i ryggen. Hela torsdagen hade jag stora problem att gå. Höger höft gjorde så fruktansvärt ont att det tillslut blev stora problem att lyfta benet. Jag var orolig för hur fredagens arbete skulle gå. När jag vaknade på morgonen så gjorde det fortfarande för jävla ont. Hur skulle det här gå? Tanken på sjukskrivning fladdrade i mitt huvud. Men nej aldrig, det skulle bara gå. Hade inte träffat mina älskade ungar på evigheter. Så på med kläder och samtidigt med kläderna lades även leendet på.
Och vilket härligt mottagande jag fick. Dessa barnarmar runt halsen finns det inget som slår.
Jag var igång hela dan och jag tror faktiskt att det var bra för ryggen. Trött och sliten när jag kom hem men ryggen var inte sämre. Och glädjen och värmen som blev i mitt bröst när jag kom hem och fick se vad min älskade unge hade gjort när jag jobbade. Hon hade städat huset under tiden jag arbetade. Jag blev så himla glad och tacksam. Vilken underbar unge jag har.
Men oj så trött jag var. Gick och la mig ganska tidigt, trots att det var fredag. För smärtan gör mig otroligt trött.
Idag har jag varit lika ledsen som vädret. Det har inte gått att hålla tårarna på plats.
När jag får så här ont så får jag svårt att hålla mina "demoner" ifrån mig.
Tankarna börjar snurra. Jag känner mig som den ensammaste i världen. Jag ifrågasätter och vrider och vänder på allt. Och självföraktet är där direkt. Men självklart vill inte nån vara med mig. Jag är ju en nolla. Varför skulle nån fråga efter mig osv... Spiralen är i full gång.
Det märks direkt när jag inte får den träning jag så väl behöver. Jag behöver verkligen röra på mig varje dag. Och minst tre ggr i veckan behöver jag tuffare pass. Den här veckan har det bara blivit två. Och det märks direkt... Och inga promenader att tala om. Sen i onsdags så har det inte blivit nått.
Jag är så less på att ha ont så ni anar inte.
Jag kan komma på mig själv med att tänka, hur jävla idiotisk jag är som ens försöker komma tillbaka... Är det värt allt det som jag går igenom igen och igen och igen... Det är klart att det är värt det. Det är bara just nu som jag är ledsen. För jag har längre perioder där jag mår bra.
Imorgon är en ny dag och allt känns säkert mycket bättre. Då har ryggen haft en natt till på sig att hela ihop. För får jag bara ordning på den så blir det annat.
Jag ger inte upp.
Du är verkligen STARK och Viktig Rosita!<3/ kram Matilda