återhämtning
Nu sliter dom för fullt i gymsalen. Mina träningskompisar. Ja jag kan inte låta bli att sända dom en tanke när jag sitter här och fikar tillsammans med min dotter som precis har fått sommarlov.
Jag skulle ju också ha varit med.
Det är då förbaskat konstigt att jag ska behöva bli tillsagd. Att nu stannar du hemma. Du behöver vila! Nu tar du två dar där du inte presterar nånting. Bara är, tar en promenad (inte ens det har jag gjort), läser, sitta i solen osv men inte prestera. Och vad har jag gjort? Jo exakt ingenting. Igår höll jag på att förgås av rastlöshet men fick ändå ingenting gjort. Likförbaskat så skenade dagen iväg. Jag pratade med några goda vänner i telefonen det var vad jag gjorde. Och det var inte vilka samtal som helst. Dom lyfte mig och lättade mitt hjärta.
Jag trodde att jag skulle sova gott natten som var, men icke.... Jag låg vaken så gott som hela natten. Rastlösheten förföljde mig. Hur man nu kan vara rastlös samtidigt som kroppen skriker vila. Konstigt det där.
Trots dålig sömn så är kroppen bättre idag. Sitter hårt inne att behöva erkänna att min tränare och vän hade rätt. Jag behövde vilan.
Är inte lika orolig i kroppen idag. Har inte riktigt lika ont. Känns ganska ok. Men som sagt konstigt att jag inte lär mig att ta de här pauserna själv. Samtidigt som jag inser att det finns otroligt omtänksamma människor runt mig.
Jag tjatar mycket om tacksamhet och det kommer jag fortsätta göra.
Jag har inte lätt för att släppa in människor. Att låta dom komma innanför min mur. Men vissa bara tar sig friheten och tar sin plats i mitt hjärta. Finns där och stöttar och pushar till 100%. Allt bara stämmer.... Så ja jag är tacksam... Jag är tacksam att jag följde med Thilda den där dagen i mars till Friskis och svettis. Jag är tacksam för att jag vågade ta erbjudandet från instruktören. Jag är tacksam för att jag vågar utmana. Tacksam för att jag vågar prova. Tacksam för att min vän skriker och pushar på mig.....
Jag var ledsen när jag fick lov att inse att vilan behövdes, när min vän sa till.
Men jag ser idag att det hände inte det jag var rädd för. Jag föll inte psykiskt, jag var livrädd för det. Jag var bara oerhört ledsen för jag hade så ont.
Tacksam för fina vänner!
Köpte lite blommor idag till mitt blomsterbord (Fd kaninburen) . Nu kan man se min tanke med det. Behövs bara mer blommor....
