förändring
En go vän la imorse ut den här texten på sin fb sida. Jag var bara tvungen att sno den av henne. Med hennes tillåtelse så klart.
Jag vet vad jag väljer?
Vet ni vad ni väljer?
Forget everything and run. I mitt 46 åriga liv så har jag alltid gjort det. Iaf 44 år av 46. Jag har alltid svalt allt och sprungit. Sprungit fort som sjutton. Allt för att slippa känna. Allt för att slippa ta tag i saker. Låtit mig vara ett offer. Jag gillar verkligen inte det här alternativet längre. För var finns växandet och utmaningen i det?
Face everything and rise. Åh vad jag gillar den meningen. Här har vi utmaningarna. Som jag älskar och hatar. Älskar för det är här jag växer, det är här jag utvecklas. Hatar för att det är många ggr smärtsamt att komma till vissa insikter. Det är skrämmande att beträda ny mark, samtidigt som jag älskar det.
Så när jag såg den här texten så var det ett val för mig som var självklart. Det var självklart vilken mening i fear som jag väljer. Face everything and rise har varit min ledstjärna de sista två åren. Jag älskar den jag är idag tack vare att jag vågat stanna upp och möta det som har varit svårt, tufft och jobbigt.
Nu med det här vill jag inte säga att det är enkelt. Det är det absolut inte. Det är ett hårt jobb hela tiden. Men som ni vet vid det här laget så älskar jag utmaningar och dom tar jag vartefter de kommer. Ibland funderar jag vad jag håller på med (allt som oftast faktiskt). Men känslan som infinner sig när jag övervunnit min rädsla i en svår utmaning är oslagbar.
