förundras
Jag kan inte låta bli att förundras över hur mitt liv har blivit. Ja jag vet jag är tjatig.
Men när man har varit där jag varit, så går det inte att låta bli att fundera på hur det har blivit. Från att ha legat och stirrat i väggen och inte vilja leva. Till att vara nyfiken på vad som väntar runt hörnet.
Att kunna göra allt det jag gör idag kunde jag ju aldrig drömma om då.
Ta bara att jag idag har andakter.. Det fanns inte på världskartan. Visst jag är fortfarande inte helt bekväm med det. Men det är en utmaning jag gillar, värre för de stackarna som ska behöva lyssna på mig.
Att jag kan träna så som jag gör idag är också en gåta. Jag är överlycklig.
Jag var ju absolut inte en person som tränade i stor grupp tillsammans med en massa okända människor. Never in my life. Jag skulle träna själv så jag slapp göra bort mig inför andra. För jag var ju så värdelös på exakt allt. Och det är ju exakt så jag tränar idag, helt ensam menar jag. Nä inte alls, jag älskar de här passen. Ju svårare det är, desto bättre. Kan jag inte en övning så ger jag mig fan på att köra den så jag fixar den, om det så tar ett år eller två år. Jag ska bara fixa den.
Sen är det ju så roligt att träffa andra människor. Man börjar små prata lite. Och nästa gång man kommer så blir det ett glatt hej. Så enormt roligt.
Jag som aldrig skulle tillbaka till ett arbetsliv igen. Är idag i full gång med det. Jag som skulle börja med 25%. Det lyckades jag ju hålla länge. Nä inte alls. Är ju uppe i 75% som mest. Och har även jobbat så i tre månader på rad.
Ja jag kan inte låta bli att förundras. Är det här verkligen jag? Ja det är det och jag älskar utmaningarna som livet ger just nu. Visst faller jag tillbaka i gamla mönster med allt vad det innebär. Men jag är snart tillbaka på banan igen. Jag tappar inte mitt mål.
